Grunden för nya Slussen

Maskin borrar ner stålrör i sjöbotten.
Pålning på vattenområdet. Foto: Lennart Johansson

Närmare 2500 pålar utgör grunden för nya Slussen. Hela anläggningen får en ny grundläggning i samband med ombyggnaden. Marken på området är av åsmaterial, och är en geoteknisk utmaning att arbeta med. Här berättar vi mer om den nya grundläggningen och metoderna som använts genom tiderna.

Genom Slussenområdet löper en del av Brunkebergsåsen där inlandsisen dragit fram, Åsen stäcker sig från Södertälje till Uppsala och består av lager med sand, grus, sten och block som är olika hårt lagrade. Lagrens tjocklek kan variera mellan 10-70 meter. Variationen av material och lagrens tjocklek innebär att marken tål olika högt tryck. På ett sådant område kan sättningar uppstå i byggnader när lösare lager utsätts för nya, större laster. I berget under åsen finns förkastningssprickor, vilket också skapar geotekniska utmaningar.

Den nya anläggningen anpassas efter dagens och framtidens behov. Noggranna undersökningar och beräkningar har genomförts för att kartlägga området och avgöra vilken typ av grundläggning som behövs.

Pålning ner till berg

I nya Slussen används två olika typer av grundläggning; borrade betongfyllda stålrörspålar och plattor.


Till vänster visas en platta och till höger en påle som borrats ner 54 meter vid tunnelbanebron.

Större delen av anläggningen grundläggs med pålar som borras ner cirka 60 meter till berggrunden. Ett rör borras ner i marken och fylls sedan med betong vilket gör att varje påle kan bära mellan 200-400 ton.

Man blandar vertikala och lutande pålar för att konstruktionen ska hantera vertikala och horisontella laster men också dynamiska laster som biltrafik. För att säkerställa lastkraven testas och verifieras pålarnas funktion med dynamisk provbelastning efter att de borrats ner.

Borrning används som metod för att rören ska kunna gå genom alla lager i marken och in i berggrunden. Borrningen medför mindre buller än om pålarna slagits ner i marken.

Den gula maskinen borrar ner pålar i marken.

På några platser i området där marken är mycket hårt lagrad och har hög lastförmåga används grundläggning med platta. Det innebär att plattor gjuts i schakt och på plattorna byggs väggar. En sådan grundplatta är cirka 1-2 meter tjock, 30 meter lång och 8-10 meter bred. Metoden fördelar tryck över en stor yta och används på bland annat delar av Södermalmstorg.

Schaktning och förberedelser för plattor i schaktet på Södermalmstorg.

I december 2022 slutfördes den övergripande grundläggningen på land- och vattenområdena. Det innebär att cirka 1600 pålar har borrats ner till berggrunden. Lite längre fram återstår omkring 900 pålar att borra ner vid byggnation av den nya gång- och cykelbron och överdäckningen av Stadsgårdsledens östra sida.

Tidigare metoder

Förr i tiden hade man inte möjlighet att transportera bort rivningsmaterial på samma sätt som idag. När byggnader revs föstes det gamla materialet ut i vattnet och blev så småningom nytt underlag att bygga på. När man byggde hus under 1700-1800 talet slogs träpålar ner cirka 10-15 meter i marken som delvis bestod av material från gamla byggnader. Hus byggdes ibland också direkt på marken. Underlaget i kombination med den tidens grundläggningsmetoder blev en instabil grund vilket är en av anledningarna till sättningarna som uppstår i Gamla stans byggnader.

Under 1930-talet, när klöverbladslösningen byggdes i Slussen, använde man sig av ”frankiepålar”. Metoden innebar att rör gängades ner 15-20 meter i marken. Rören fylldes med armering och betong, likt en form, och röret drogs sedan upp. Den typen av grundläggning var inte optimal för en trafikerad knutpunkt som Slussen.

Efter sex års arbete med grundläggning av de större delarna i Slussenområdet återstår nu två mindre områden. Den övergripande grunden är lagd, vilket är en milstolpe för projektet. Den nya grundläggningen har en livslängd på cirka 120 år och kan i praktiken användas i en ny framtida anläggning.

Läs mer om Slussens ombyggnad

Uppdaterad