Östermalms saluhall i bakgrunden.  I förgrunden rör sig 1890-talets stockholmare., foto.
Östermalms saluhall. Foto: Carl Johan Gimberg 1896, Stockholmskällan.

Östermalms saluhalls historia

Östermalms saluhall är en av Stockholms stads vackraste tegelbyggnader från sent 1800-tal. Invigd 1888, ritad av arkitekterna och studiekamraterna Isak Gustaf Clason och Kasper Salin. Inspirationen hämtade de från studieresor i Europa, där de hade fått upp ögonen för tegelarkitektur och gjutjärnskonstruktioner.

Vid invigningen av hallen, den 30 november 1888, närvarade kung Oscar II. Saluhallen kostade en miljon kronor att uppföra och bakom initiativet låg bankdirektörerna Clevin och Palme. Uppförandet av en sådan byggnad låg i linje med omvandlingen av stadsdelen som skedde i slutet av 1800-talet, från det lantligt präglade Ladugårdslandet till det betydligt mer eleganta Östermalm. Att uppföra byggnaden tog inte mer än sex (!) månader.

En korsning mellan en borg och ett orangeri

Med sina torn, pelare och sitt stora glasade tak stod saluhallen där i all sin glans. Som en korsning mellan en borg och ett orangeri av imponerande dimensioner och med ett omslutande vackert varmrött tegel som hämtats från Börringe i Skåne.

Stockholm stad ägare 1914

Stockholm stad köpte saluhallen 1914 efter ett beslut om att torghandeln skulle upphöra. Staden hade då länge försökt få bukt med den dåliga hygienen vid hanteringen och försäljningen av livsmedel på torget och ville kunna erbjuda säljarna salustånd under tak.

Mycket av den ursprungliga interiören består i saluhallen, som ståndens vackra träsniderier i mörklackerat trä och maneret på handlarnas skyltar. Men en del är också förändrat. 1800-talets Östermalmshall var mer färgrik och dekorerad. Pelarna var målade i rött och blått och väggarnas ljusa puts hade en röd och blå fris. Förutom klocka, kalendarium och barometer pryddes väggarna av allehanda tänkespråk och en stor handlarlista.

Östermalms saluhall hade inte genomgått några större ombyggnationer sedan den byggdes 1888. Den största gjordes 1912 då en kafélokal byggdes i den sydöstra delen av hallen. Innan 1960-talet revs krönen på gatufasadernas dekorativa påbyggnader. På 1970-talet byggdes saluhallens sydvästra del på med en våning samtidigt som gårdsrummen till stora delar byggdes in. Hiss, kylrum och förråd placerades ovan mark och omklädningsrum, frys- och kylrum med mera inreddes i källaren. Passagen (balkongen) ovanför huvudentrén glasades in. På 1980-och 90-talen inreddes vinden vid Humlegårdsgatan och senare byggdes personallokalerna i den södra delen av byggnaden på med ytterligare två plan. Detta medförde att hallens dagsljusintag mot söder delvis försvann.

Blåklassad saluhall

Saluhallen är idag blåklassad enligt Stockholms Stadsmuseums klassificering.

Bilder från arkiven

På torget framför Östermalms saluhall säljs påskpynt under våren 1969, foto.
Försäljning av fastlagsris på Östermalmstorg. Ingemar Gram 1969. Stockholms stadsmuseum
Saluhallens handlare står uppradade framför stånden, foto.
Handlare i Östermalms saluhall. Foto: Lennart af Petersens.

Byggnadshistoriska värden

Tillkomsten av Östermalms saluhall är ett uttryck för innerstadens tillväxt ut över Ladugårdslandet och en utveckling där Stockholm steg för steg blir en modern stad med ökad kommersialisering och reglerad torghandel.

En nyhet i sin tid är dels de stora skyltfönstren i gathusen, dels den lätta konstruktion av gjutjärn och glas som fungerar som saluytans tak. Principen att med hjälp av järn åstadkomma stora spännvidder och rumshöjder med glas utvecklades mycket snabbt från 1800-talets mitt. Byggnadsprincipen lämpade sig för byggnadstyper där det är viktigt att tillvarata dagsljuset – saluhallar, utställningshallar, industrier och järnvägshallar samt förstås växthus och orangerier vilka stod som förebilder för detta sätt att bygga. I Stockholm är Östermalms saluhall en av de äldsta bevarade byggnaderna uppförda enligt denna princip.

Byggnadens arkitektur karaktäriseras i hög grad av mötet mellan å ena sidan den höga och ljusa hallen, å andra sidan gathusens lägre, vilande volymer. Eller annorlunda uttryckt, kontrasten mellan den lätta konstruktionen av järn och glas och de tunga murarna av tegel. I detta prestigeprojekt har Gustaf Clason och Kasper Salin anslutit till stenstadens struktur i kvarteren men i sin tid var byggnaden mycket modern – det exponerade röda murteglet, de ofattbart stora skyltfönstren och det lätta taket över hallen som släppte in mycket dagsljus var alla moderna drag.

I sin samtid signalerade byggnaden modernitet genom sättet att ge hantering och försäljning av livsmedel en rationellt ordnad, fysisk ram. Utformningen av Östermalms saluhall är både ett sakligt, fysiskt svar på ett funktionellt behov samtidigt som utformningen är en storslagen gest. Att arkitekturen uppfattades som modern och progressiv kan tillskrivas samarbetet mellan de unga, hungriga arkitekterna och uppdragsgivaren J H Palme som var medveten om de samtida tendenserna i samhällsbyggandet. Palme var bland annat initiativtagare till anläggandet av Djursholms villastad: den första förstaden i Sverige ansluten till en storstad med personjärnväg.

Delar av byggnaden har fortfarande en mycket hög autenticitetsgrad. Det gäller i synnerhet hela exteriören med murar och takvolymer samt hallens rumsvolym med pelarstomme. Vissa entrérum till hallen, trapphus och interiörer i gathusen är dessutom bevarade i delar.

Saluhallen var kring sekelskiftet 1900 en vanlig byggnadskategori i svenska städer. I takt med ändrade strukturer avseende livsmedelsförsörjning och kommunikationer kom många av dessa för stadslivet viktiga mötesplatser att försvinna. För Östermalms saluhalls del innebär det att den tillsammans med Göteborgs saluhall är de äldsta ännu fungerande saluhallarna i Sverige (vid sidan av Feskekôrka i Göteborg från 1870-talet som uppfördes för fiskförsäljning). Å ena sidan är den på ett nationellt plan unik, å andra sidan är den representativ för en, i dag mycket uppskattad, ålderdomligare form av livsmedelsförsäljning.

Uppdaterad